Men det räcker med att se några klipp så inser man varför hans dagar förmodligen varit räknade under ganska lång tid.

Man ser på hans förvirrade leende, som dyker upp då och då, att han förmodligen inte haft särskilt stor koll ö h t på vad som sker runt omkring honom.

Sökmotorn kan vid första anblicken verka Ajax och kul, men i och med att den endast går på EXAKT LYDELSE kommer den som skriver en fras som ”F&Bs nya sajt” inte att få några träffar – alls. I själva verket är det ingen sökmotor utan ett dolt index. Och med tanke på att ”sökmotorn” på vissa sidor är enda vettiga sättet att hitta nåt i röran blir alltsammans ett rejält magplask. Och ett stort problem för webbtrovärdigheten för F&B.

Och just ja, de använder sig av Mystery Meat Navigation. Gå till fb.se och klicka på Om F&B. För musen över de olika rutorna. Kom tillbaka efter 2 dagar och se om du kommer ihåg vilken ruta du skulle klicka på. Skulle inte tro det va? Det borde vid det här laget vara fullständigt solklart för alla som sysslar med webb att man inte använder idébilder som navigering. Det. Är. Bara. Korkat. 2009.

Det fanns en tid när Expressen hade payoffen ”på din sida” och ”när Expressen griper in”. Då gick det för ett media att vara läsarens ombud, läsarens representant på den stora maktarenan.
Delvis kunde man vara det för att man hade monopol på dramaturgin, monopol på att beskriva världen. Det fick man för att media hade distributionsmonopol. Ingen annan än den som ägde en tidning (med tillhörande tryckeri) eller hade fått en licens från staten att driva en tv-kanal, kunde kommunicera med stora delar av folket på en gång.
Det gav privileget att bygga världsbilder. Man kunde sitta på redaktionen och ägna en dag åt att samla 100 procent fakta, och sedan ta två procent av den och presentera den som sanningen.
Det funkar inte längre. Vem som helst kan när som helst gå runt oss och kolla fakta. De kan distribuera den faktan fullständigt kostnadsfritt till vem som helst var som helst i världen på ett ögonblick.
Medierna blir förstås livrädda. Och vi skyddar vårt världsbildsbyggarmonopol på det sätt som alla etablissemang under yttre tryck alltid skyddat sig. Genom att vända oss inåt, mot varandra.

På pricken det, Pontus! Och för Liza Marklund själv är det här naturligtvis förödande. Inte så mycket för författarkarriären som för hennes framtida insatser som seriös journalist. Kommer nån att tro på Liza framöver? Förmodligen inte.

Isobel uttrycker det bra på Expressens ledarsida (från i lördags):

Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker journalist som inte kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande.

För det är väl ändå inte så att Tanken och Argumentationen är helt ny i bloggosfären, utan det är just framför allt mediet som sådant? Och de Gamla som nu hånas som föredettingar behöver bara omfamna en ny teknik så står de sedan starkare än de flesta bloggare då de faktiskt har det journalistiska drivet OCH pengarna bakom sig för att skapa en sjusärdeles slagkraftig Ny journalistik för ett nytt århundrade.

Ibland kan man få för sig att bloggare borde sluta hacka på gammelkollegerna som jobbar på papper och i linjär-TV, för att det inte är snällt att slå på någon som redan ligger. Men vet man något om hur mycket som just nu investeras i webben från traditionella mediers sida och vet man något om hur allvarligt man inom traditionella medier tar på krisen, så kanske man som opinionsbildare i bloggsfären ska sluta skratta och sluta prata om sin egen förträfflighet och istället börja producera något riktigt intressant.

Snart är det helt enkelt inte tillräckligt att ha skaffat en blogg för att man ska vara läsvärd.

I mina ögon är den enda artikeln av dessa tre som ökar läsarens förståelse av vad som faktiskt hänt Aftonbladets. Alla tre artiklar citerar Kleerups uttalande ”– Nej! Det här handlar om Säpo, jävla idioter!” men bara genom att läsa Aftonbladet får man sammanhanget.  I Resuméartikeln framstår Kleerup som en galning som rasar om Säpo till Expressens fotograf, medan man i Aftonbladet förstår att han just fått lämna urinprov till civilklädda poliser och därför är arg på poliserna.

Inte undrar att man undrar när Resumé når botten, för övrigt? Kan tidningen bli mer ointressant än den är idag?

Fler: SvD och DN

Vi andra ser förstås vad det egentligen är som händer: Bonnier har givit upp pappers-Expressen för en god tid sedan.  Det finns ingen vilja kvar i moderbolaget att hålla tidningen under armarna. Vi har länge kunnat se råttorna PM, Leo och nu Otto lämna det sjunkande skeppet.  Det kommer aldrig att bli business as usual för den tidningen igen. Som jag ser det finns det bara två troliga scenarier:

1. Expressen blir gratistidningen istället för City som läggs ner. Nestius som Expressen chef-red? (Hemska tanke!) Kanske inte ett så troligt alternativ, med tanke på Metros hårresande aktiekursutveckling.
2. Expressen läggs helt och hållet ner på papper och blir istället nättidning – och fortsätter vara lönsam! Jag satsar mina 10 öre på att det blir det här som händer.

Kom ihåg var du läste det först!

När Snacka om nyheter har premiär i Kanal 9 heter programledaren Kajsa Ingemarsson. Hon har bland annat medverkat i radioprogrammet På minuten och på tv har vi kunnat se henne i Teveteve, Godafton Sverige och Humorlabbet. Kajsa Ingemarsson har även skrivit sex böcker, studerat statsvetenskap och jobbat flera år inom Säpos kontraspionage. (Från Kanal 5)

Med en sån diger meritlista borde Kajsa Ingemarsson lyfta mer än hon gör i sin nya roll som programledare. Låt vara att  konceptet med komiker i panelprogram är rejält utnött redan från start men rätt programledare eller panelmedlemmar kan ändå höja sig över det mediokra och om inte annat bjuda på en stunds god förströelse. Ingemarssons program är däremot just mediokert och själv är hon träig, stel och låtsassmart på ett sätt som mest är irriterande. Det framstår i själva verket som rätt obegripligt att hennes mediakarriär kunnat bli så lång.

Annars har Kajsa Ingemarsson ju lång erfarenhet från alla panelprograms moderskepp, På minuten i Sveriges Radio P1. Där har hon ändå funkat för det mesta. Lyssnar man riktigt noga på gamla avsnitt av På minuten inser man dock att Kajsa själv inte besitter nån särskilt stor komisk ådra eller skarp formuleringskonst. Men det var nåt i den dynamik som uppstod mellan Pia Johanssons charmiga galenskap och Kajsas småsura stelhet som ändå gjorde att det lyfte. Ingemarsson på egna ben lämnar aldrig marken. Och till Ingvar Storms höjder, eller ens Stellan Sundahls, kommer hon aldrig att nå.

Nej det är inte Fredrik Strage. Strage är förstås skarp och snärtig men också ganska förutsägbar – han skriver om sina Strageämnen med sin Stragevinkel. Det är underhållande, men mättar inte i längden. Youtubeianalistan är väl främsta beviset.

Nej istället är det förstås Johan Croneman som numera – tack och lov! – får breda ut sig över en helsida på fredagarna. Croneman personifierar Den Grinige Gubben inom svensk mediakritik och det är en persona som han fyller  med bravur. Totalsågningen av Dansbandskampen från 19 oktober är redan en klassiker. Men han är inte bara grinig, ibland är han bara briljant. Som idag, med den alldeles lysande kopplingen mellan Rapports bevakning av dödsfallet på ett äldreboende i Karlskrona och Chrispinssons goddag-yxskaftjournalistik kring nobelfesten. Sånt är ren glädje att läsa!

Nu är det inte så, vill jag passa på att påpeka, att jag vill vara Croneman (eller ens skriva som Croneman) bara för att jag samma dag som han skrivit nåt briljant startar en mediablogg. Nån Croneman kommer jag aldrig att bli. Ingen Strage heller, för den delen. Men mediot, det är jag!

Är det inte lite underligt att DN bara har en riktigt intressant journalist? Eller är ”skrämmande” ordet jag letar efter?

Mer programförklaring än så behövs inte, eller hur? Till saken!